Ett av mina uppdrag utanför föreningen var som valberedningens sammankallande i SD Lerum. Ett trevligt uppdrag. SD Lerum var (och är hoppas jag) en väl fungerande förening. De har haft samma problem med haverister som vi i SD Mölndal (t.ex Thomas Olin) och stökig fullmäktigegruppen med helt inkompetenta företrädare som vägrat flytta på sig. Skälen det vanliga – PENGAR!. Dessutom är partikulturen dålig inom Sverigedemokraterna. Det anses helt naturligt att företräda sig själv, personen går alltid före partiet.
Det här manifesteras tydligt på Distriktets stämmor då det ofta är köbildning till talarstolen av ledamöter som vill tala väl om olika kandidaters personliga egenskaper. Har aldrig på alla de stämmor jag deltagit som ombud någonsin hört någon lyfta fram vad en kandidat har åstadkommit i politik och/eller politikutveckling. Som exempelvis budgetarbete, utveckling av politiskt program, lokala frågor som drivits framgångsrikt osv.
Den bakomliggande förklaringen till det är att kompetens sällan belönas inom SD. Tvärtom så uppfattas kompetenta företrädare som ett ”hot”, oftast av de som kom in i SD runt 2010 när partiet i praktiken endast hade ett bottenskarp av kandidater att tillgå. Detta bottenskrap biter sig fast och motarbetar aktivt förnyelse av partiet.
Ett mycket konkret exempel på det är (numera före detta) valberedaren Mikael Brodin som konsekvent vurmar för sina gamla kompisar typ AfS, och motarbetar kompetens, kvinnor och ungdomar. En av de ”tidiga” SD:are som tillämpat samma princip är Matz Dovstrand, då i distriktets ledning. Sparka neråt har genom alla år varit hans policy. Finns konkreta bevis på det och artikel kommer.
Valberedningsarbetet i Lerum har tidvis varit utmanande men gemensamt med goda krafter i styrelsen har vi kunnat städa ut haverister och inkompetenta företrädare efterhand. Bland andra tidigare gruppledare Per Hassel, som på alla sätt har sin motsvarighet i SD Mölndals nuvarande gruppledare Lennart Jonsson. Något som tyvärr misslyckades i SD Mölndal. Därför har SD Mölndal gått från att vara distriktets lugnaste och stabilaste förening till att idag vara ett ständigt pågående haveri.
Inför 2023 fanns det i Lerum bara en enda kandidat till ordförandeposten och det var Cecilia Rosensten-Berg. Som valberedare hade jag åtskilliga samtal med Cecilia och stämde också av med styrelsen. Det fanns en samsyn kring att Mikael Johansson klev ned till ledamot och som sådan att fungera som mentor åt Cecilia Rosensten-Berg hennes första år som Ordförande (KO). Klokt och så som en naturlig växling skall ske, man tar tillvara den kompetens som finns i föreningen och förnyar samtidigt. Så gjorde man inte i SD Mölndal och min efterträdare där, Martin Linder-Lood har därför misslyckats som ordförande.
Inom SD gäller att du kandiderar till ett (eller flera uppdrag). Uppdrag du INTE kandiderat till är stängda.
Det ledde till att distriktsstämman 2020 fick tas om, då en kandidat under pågående stämma valde att hoppa av sin kandidatur. Det fanns inga andra kandidater, så hela stämman fick göras om.
Vårt sista valberedningsmöte och inskickning av det skriftliga förslaget, jag har alltid själv föredragit att prata med kandidaterna och föredra motiveringen muntligt på årsmötet. Det blir trevligare och själva dokumentet säger inte så mycket utan hänger med in i protokollet som en bilaga. Fungerar utmärkt och på årsmötet tjänstgjorde Rashid Farivar som sekreterare och skötte detta helt ”by the book”. Allt klart således.
Då ringer Glenn Sjögren upp mig. Hans ärende är att Cecilia Rosensten-Berg inte är så lämplig som ordförande. Hans huvudinvändning är att hon är ny och oerfaren (tja, det brukar nyvalda vara) och han uttrycker osäkerhet om hon ”passar” i styrelsen och i det uppdraget. Jag påpekar för Glenn att han är sent ute, för sent ute, för att valberedningens förslag är redan klart. Dessutom finns det ingen annan kandidat än Cecilia Berg så det finns inget att välja på. Glenn Sjögren är fullt införstådd med bägge dessa sakerna, men insisterar på att att vi behöver träffas och att Mikael Johansson ställer upp för ett år till. Påpekar för Glenn att Mikael Johansson är inte valbar som ordförande, han har endast kandiderat som ledamot och suppleant.
Som valberedare är man inte formellt, men i praktiken underställd styrelsen. Finns det olika uppfattningar mellan styrelse och valberedningen så är det valberedningen som får ge sig. Annars kommer det bli hela havet stormar, vilket det blev i SD Mölndal då dysfunktionella Mikael Brodin på alla år inte förstått detta (och dessutom sällan hade ett komplett förslag). Nu är han inte valberedare längre och det är väldigt bra för SD Mölndal.
Vi träffas innan årsmötet, undertecknad, Glenn Sjögren, Mikael Johansson och Alexander Christiansson som också ingår i valberedningen. Alexander informerar om att han har ”fixat med Riks” så att Mikael Johansson kan bli ordförande, utan att ha kandiderat till detta. Cecilia Rosensten-Berg blir istället vanlig ledamot. Som valberedningens sammankallande finner man sig helt enkelt i det.
Men är det rätt?
Nej, naturligtvis inte. Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ inte ”fixat med Riks”. Det är helt regelvidrigt och sätter hela demokratin ur spel. Mikael Johansson blir därför vald som en slags ”politruk”, politisk kommissarie, ditsatt av mystiska personer som döljer sig bakom ”Riks”. Inget vet alltså vem som egentligen gjorde Mikael Johansson valbar som Ordförande. Det enda vi vet var att det inte var han själv. Det var inte årsmötet heller, eftersom man samtidigt gjorde det omöjligt för Cecilia Rosensten-Berg att konkurrera om posten, om hon hade velat. Den informationen fick hon aldrig.
Varför blir det så här?
Som tidigare skrivits, den politiska kulturen inom SD är mycket svag och med det den sammanhängande demokratiska kulturen. Man drar sig inte en enda sekund ifrån att manipulera valkonferenser, ”köpa” platser som kommunråd/regionråd genom att själv dela ut förtroende uppdrag och därmed kortsluta respektive fullmäktige/regiongrupp. Så gick det till när SD bytte gruppledare i VGR. För undertecknad inte helt okänt, men detta var första gången – och som väl är sista – som jag fick uppleva det konkret och nära.
I grund och botten en osund kultur som i sin förlängning endast leder till ett sönderfall. Därför att en förutsättning för att det skall fungera är ständig tillväxt av uppdrag att fördela, samt hot och uteslutningar av de som kritiserar tillvägagångssättet. I praktiken innebär det att SD:s samtliga förtroendevalda sitter på en stol där golvet under dem när som helst kan dras undan av de mystiska personer som utgör det dimmiga ”Riks”
I det här fallet är jag övertygad om att Glenn Sjögren var den som tog initiativ till förändringen. Har själv varit med på åtskilliga styrelsemöten i SD Lerum och Glenn har alltid gjort ett svagt intryck med mycket svettningar och Coca-Cola. Han ville inte ha den utmaningen som Cecilia Rosensten-Berg innebar. Så enkelt är det. Vad som förvånar mig, än idag, är att både Alexander Christiansson och Mikael Johansson går med på detta. Bägge två är gedigna personer och borde inte skita ner sig med sånt här. Men kan misstänka att ”Riks” kan ha hostat lite lätt om kommande valkonferenser och har man huvuddelen av sin ekonomiska försörjning från politiska arvoden så försvagas ryggraden kraftigt. Det var vad som hände i kort sammanfattning.
Men du var ju med!
Rimlig invändning. Men då skall man förstå att som medlem och företrädare i SD har man inte mycket val. En valberedare och medlem har att anpassa sig till styrelse och de mystiska personerna bakom ”Riks”. Det är så en auktoritär och icke-demokratisk organisation fungerar.
Nu är jag vare sig valberedare eller medlem längre och kan åtnjuta samma demokratiska fri- och rättigheter som alla andra medborgare i Sverige.
Kan man inte i Sverigedemokraterna.
Hans Wessberg
redaktionen@wessbergconsulting.se